Never ending story

Inatt var jag med om något för första gången. Inget som var positivt, men något jag kommer att minnas länge. Satt på ersättningsbussen hem, när vi stannar vid näst sista stationen innan min så kommer en tjej fram till chauffören och säger att en man har fått kramper och att någon kanske bör ringa ambulans. Mannen kvicknade till och steg ur bussen och satte sig på en bänk utanför. Han hinner inte sitta länge förrän han får ett nytt anfall, då syns det tydligt att det mannen håller på att få är ett epileptiskt anfall. Han krampar något enormt och är inte kontaktbar, men har puls. Vi är 6-7 personer som flyger ur bussen för att försöka hjälpa mannen och flertal ringde ambulans. 
 
Jag är skärrad. Fastän jag vet att epileptiska anfall i sig inte är skadliga/dödliga och att dem ser värre ut än vad dem är så känns det otroligt jobbigt. Det känns så jobbigt att bara sitta på marken bredvid en man som har såna fruktansvärda kramper och inte kunna göra någonting för att stoppa det. Något jag däremot är så himla glad och tacksam över är att det var fler än jag som reagerade och framförallt AGERADE för att försöka hjälpa till även om det inte finns mycket att göra i ett sådant fall. Mannen hade tryggt sällskap när jag lämnade platsen och de inväntade ambulans. 

Mina tankar inatt går till den här mannen, jag hoppas verkligen att han klarar sig bra och slipper fler anfall. Jag hoppas även att han har nära och kära som stöttar honom och finns vid hans sida igenom detta. Och till er andra. Ta hand om er själva och era medmänniskor! Och ser ni någon som behöver hjälp - TVEKA INTE.

Nu ska jag försöka somna till en film även om jag är ledig och har sovmorgon i morgon. 
Ta hand om er, vi hörs när vi hörs! Peyz

Kommentarer ♡



Kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0